Du..

alla timmar ger mig dubbla känslor, ingen känsla är som den brukar.
Eller mina känslor vet jag om, men jag menar dina känslor.
Det är tydligen inte så lätt som jag trodde, du vet verkligen inte om
du vill ha mig? Jag är en känslig kvinna och klarar inte av att vänta.
Att vänta på att få ett svar. Som både kan sluta illa eller bra.
Jag vill inte ha de som förut, som jag hade i ett annat förhållande.
Det klarar jag inte av en gång till. Det går inte.

Men du får mig att tro ibland att du har känslor, och du behöver
saknar mig och/eller bara behöver space, alltså för att få mig
att förstå. Men ibland får jag även känslan av att du faktiskt
tänker igenom, eller vad händer? Jag vill egentligen bara åka till
dig och fråga vad som händer med dig, föratt för ett par dagar
sedan så grät Du för att jag itne sa direkt att jag älskade dig.
Jag är förvirrad att jag inte ens vet om jag ska hoppas eller bara
anta att allt underbart i mitt liv just försvunnit..
Jag går hela tiden och tänker på alla fina jävla minnen vi har.
Och att våran tid inte kan vara över, vi skulle ju cykla till Eksjö?
och till Västerås och besöka din farmor som jag aldrig träffat?..
Allt cirkulerar om och om igen hos mig, och jag saknar dig bara
mer och mer för varje minut jävlel som går, kommer jag
få pussa dig igen, kommer jag få sitta och få lyssna på ditt
gitarr gnäll (fast jag igentligen älskar det) ?

Mitt liv slutar när du avslutar det.. Utan dig klara jag ingenting.
Och det är så, inget går att ändra på där.
Jag älskar dig förbannat mycket, och jag hoppas du inser det.
Jaja, nu har jag sagt mitt, jag vet att du inte läser de här.
Men jag hoppas att du mår bättre snart och kan vara ärlig.
Emot dig själv och för mig.