?

Varför ska man börja tänka sig in så mycket i skiten man försöker bli av med? Jag är trött på mig själv, jag orkar inte gråta varje dag. Och tänka som jag gör, jag vill vara normal. Som jag var innan, och idag kände jag verkligen att jag var så nära, mitt mål. Men så helt plötsligt är jag för glad så jag blir orolig för andra tankar jag kommit över. Så kommer dem igen, och bara vill ställa till.. Just just nu när jag skriver har jag ändå lugnat ner mig, det var värre förut när jag pratade med Simon i Skype då bara sköljde en stor våg över mig med massa skit.. Sånt som ändå inte stämmer. Och ibland tror jag att allt vore sant, då skulle jag ta livet av mig.

Men om allt vore sant så skulle inte mitt huvud säga Nej. Det skulle inte finnas två olika tankesätt om det var sant som sägs i huvudet ibland på mig. Det är omöjligt.. Psykologer har skrivit till mig om hur jag ska tänka och jag försöker ta mig till allting, även allt som Simon säger. Men det funkar en timme eller två sedan blir jag lika nere igen. Det som funkade just nu var att bara sätta sig och läsa om andras problem som finns. (då känner man sig inte dum i huvudet, det finns hjärnspöken) och allt känns just nu som peace of cake liksom.. Då känner jag mig lite frisk igen helt plötsligt, och tänker positivt, kan jag bara inte få stanna där nu? Snart orkar jag inte med mig själv. Jag får inte pressa mig själv heller, inte föör hårt då kommer jag bara känna prestationsångest och det är ju jobbigt också.

Det finns ändå saker som bromsar upp allting för mig så att jag ska må bra, och det är människor, människor som lever hos mig eller människor som är ute efter att förstöra, som en viss person just nu. Jag hatar människan och (den) vill bara ta mitt liv ifrån mig, som om allt vore ett jävla krig om samma människa.. Herregud. Jag vill inte att det ska vara ett krig, utan jag älskar på riktigt låt mig göra det då, lämna mig ifred och mitt liv. Personen ifråga ställer alltså mer krav på att jag snart måste bli frisk annars kanske personen gör att för att förstöra och påminna mitt liv om tidigare händelser. whatever säkert ingen som fattar vad jag menar förutom Patricia min trofaste kusin, nästan varje dag pratar vi om det, och det är en lättnad varje gång. Men ändå. Problemet slutar inte påminnas ändå. Usch på dig, jag hatar dig. Rent ut sagt. Tyvärr men så är det, lämna mig och Simon ifred.

Sådär. Nu blir ni säkert super förvirrade men så kan det vara ibland, jag vill bli frisk nu så jag kan känna mig lite normal någon jävla gång. Det är skitsvårt att inbilla sig att det man tänker är fel, när man hamnar i en grop och tänker "tänk om jag aldrig blir frisk?" det är hemskt att tänka så, det skulle jag inte kunna leva med.. Jag vill inte ha sånna här tankar mer, jag vill känna mig glad och så som jag var innan. Snälla någon. Visst är jag snart normal?